Hampa, som växer vilt i Centralasien och Himalaya, har förmodligen odlats i Finland längre än lin. Förr i tiden hade de flesta gårdar sin egen del av åkern reserverad för hampa: i de gyllene odlingslanden i Tavastland och Savolax odlades så mycket som en tredjedel av åkermarken. Hampafiber är mycket stark och hållbar, så den fann sin plats i tyger och rep. Åtminstone i Östra Finland användes även fröna. De maldes till olja, gröt kokades och rostade frön gjordes till en tahiniliknande pasta, ofta blandad med rostat bovete- eller rågmjöl. Hampa är en oskiljaktig del av världshistorien. Hampatyg gav seglen på "upptäckarnas" skepp en färddräkt, en yta för målares penseldrag och klädde alla människor. Även om hampa var livsviktig för USA och gav material till biblar, flaggor och sedlar, antog landet i slutet av 1930-talet en lag som förbjöd alla sorters hampa, inklusive marijuana. Detta trots att cannabis som bearbetas för berusningsändamål uppenbarligen är en annan sort än riktig hampa. Lagen lobbades särskilt av olje- och skogsindustrin, eftersom det låg i deras intresse att koncentrera produktion och välstånd till sina egna industrier. Från och med då började växtens många användningsområden glömmas bort. I Finland ersatte syntetiska fibrer hampa i fabriksanvändning mellan världskrigen. Därefter odlades hampa endast i liten skala för hushållsbehov.

Det är först under det senaste decenniet som hampa har gjort en riktig comeback som kläd-, livsmedels-, kosmetika- och fibergröda i västländer. Medicinsk användning av berusande sorter, dvs. THC-innehållande sorter, är tillåten på vissa platser, och i Nederländerna till och med berusande. I USA är odling av alla hampasorter fortfarande förbjuden, även om den kan importeras för livsmedelsproduktion, till glädje för landets naturliga livsmedelsindustri. I vår östra granne, Ryssland, har den sekelgamla kontinuiteten i odlingen av hampasorter aldrig avbrutits. Sibiriska institutets fröbank ska tackas för den ätbara hampasorten Finola som för närvarande odlas i Finland.